Det är så här att jag känner att jag bara gör mina kompisar ledsna eller arga.

För ett tag sen hamnade jag i bråk med min bästa vän vi kan kalla X. Jag blev väldigt ledsen och ville hoppa från en bro eller något sånt. Men istället för att göra något grät jag ut hos min andra bästa vän vi kan kalla Y.

Y blev självklart arg och skrev till X och då började dom bråka. Sen gick X på mig att sa Y var en hora osv. Y är ungefär min storasyster så jag gick ju självklart igång och kaxade medan jag tog hand om Y som var väldigt nere.

Jag sa att jag aldrig skulle förlåta X men så skrev X en lång roman & bad om förlåtelse och allt. Jag blev självklart glad & vi pratade igenom bråket på skolan. Vi bestämde oss för att bygga upp vår vänskap från grunden till bästa vänner igen, vi hade ju liksom varit bästa vänner i ett halv år och under den tiden hinner man med ganska mycket.

Förr cirka 2 veckor sen skrev jag en sak på fb i X logg, det stod ungefär ''Tack för att vi är vänner igen. Jag älskar dig''

Självklart givk Y igång och började smsa mig. Sa att jag inte borde förlåta X osv. Jag försökte få henne att inse att en hel vänskap ska försvinna bara för ett bråk. Till slut smsar Y's vän och skriver att Y försvunnit för hon tänkte ta livet av sig för att jag förlåtit X fast hon sårat henne och allt. Som tur lever Y ännu. Jag älskar henne grymt mycket såklart men vi bara bråkar efter jag förlät X.

Alltså, gjorde jag rätt som förlät X? Vad skulle ni säga till Y om ni varit i samma situaion? Jag och Y har varit bästa vänner över ett år. Vad ska jag göra?

Seriöst, det här ovetandet tar kål på mig! Gah, måste verkligen prata med dom. Men om vad?

HJÄLP!

Det är rätt gött ändå att vara ensam hemma! Inga föräldrar eller syskon som låter. Jag lutar mig tillbaka i sängen med musiken dundrandes ur högtalarna och känner mig för första gången på länge trygg. Musik + Ensamhet + Ett litet blogginlägg = Tryggt!21.5 grader ute men molnigt så håller mig inne tills imorgon. Hoppas ni får en bra midsommar imorgon!Puss

Klockan är 04:20 & jag har inte sovit sen i förrgår. Det knäcker mig totalt. Varför får jag inte sova?! Jag vill sova & glömma bort livet ett tag. Drömma om livet jag aldrig fick. Har ni något råd till min sömnlöshet? Vad brukar ni göra när ni inte kan sova? Borde jag prata med en läkare om mina sömnproblem? Det är inte ofta jag sover & jag kan räkna på bara en hand nätterna jag sover bra. Blö, ska försöka slappna av & somna nu. Hoppas ni drömmer sött där ute. Eller om ni redan är vakna; Hoppas ni drömde sött inatt. Försöker att sova nu (Igen) så Gonatt!

Är hos min moster. Hennes båda barn är hemma, plus hennes äldsta sons kompis. Några familjemedlemmar till oss är också är. Är så himla trött och uttråkad. Jag gillar att vara ute & spela fotboll i gräset med skogen omkring mig. Är i Norrköping nu och där moster bor finns det inget ställe för mig att vara. Jag avskyr att vi måste vara inne hela tiden ungefär! Hur orkar folk bo i stan egentligen?! Det retar upp mig till 100% att vara här men måste bita ihop, åker hem på söndag. Synd att det är så kort tid jag är här, vi träffas nästan aldrig. Min mormor står i vardagsrummet & röker ut genom fönstret. EUW! Det blåser in rök & hon bryr sig inte om att jag är allergisk mot rök. Bra mormor man har, eller? Plus så röker hon inför min 5-åriga kusin, det stör mig allra mest! Inget litet barn ska behöva andas in rök från en familjemedlem. Är ganska ledsen för min bästa vän sa att hon tänkte ta livet av sig. Som tur lyckades jag stoppa henne, som vanligt. Måste nog gå ut till dom andra igen & fira min yngsta morbror som fyller 35.Over & and out. Peace!

Hej!Jag är en anonym tjej på 13 somrar, jag fyller om en månad 14 år. Jag har det ganska jobbigt i livet & är inte den som kan prata med folk. Men jag kan skriva mina känslor bara ingen vet vem jag är. Min bästa vän tipsade mig om att jag skulle börja blogga, bara för att skriva ut mina känslor. Hon kanske är less på mitt depressiva beteende? Tja, inte vet jag?Jag tänkte berätta lite om vad jag varit med om under min så kallade barndom. Inte allt men lite! Det räcker, eller hur?Jag föddes 15 Juli 1998, två dagar försenad. Stackars mamma säger jag bara, han som kallar sig för min pappa stöttade henne inte precis. Mina föräldrar var aldrig lyckliga tillsammans så jag har alltid undrat, varför gifte de sig samma år som min lillasyster föddes? De gifte sig alltså 2001. Jag har aldrig älskat min pappa, aldrig haft respekt eller något. Jag har varit rädd för honom för det mesta. Även fast jag alltid varit starkare än honom?Jag bodde i en ganska liten (?) stad, Sundsvall. Hos mig bodde jag, mamma & pappa plus min kusin Johan. Och min nyfödda syster. Johans mamma hade det svårt med livet & lät därför sin storasyster ta hand om hennes son på 8 år. När jag var 3 år, hände en sak jag ALDRIG kommer glömma. Jag tror det var nyårsafton. Min morbror med familj var & hälsade på oss i den lilla lägenheten. På kvällen hände något men helt plötsligt var min morbror helt rasande & slog ner min pappa och sin fru framför mig & Johan som grät. Jag är glad att min lillasyster sov då. Det hände för flera år sedan men ändå känns det som om misshandeln ägde rum igår? Äckliga känsla.När jag var cirka 7 år hade jag redan sett dom mest våldsammaste grälen mellan mina föräldrar, dom slog varandra och allt. Samma år skiljde dom sig. Jag minns precis vad vi gjorde när dom itillkänna gav skilsmässan. Jag & min lillasyster satt och åt mat. Pomfrites och korv som var dränkta i ketchup, vi hade ett glas trocadero var. Det var vinter ute så det var ganska mörkt ute. Det var någon vecka efter jul, vid sex-tiden. Min lillasyster fattade inget, vilket jag är glad över. Tyvärr så fattade jag det, jag var "stor" och kände mig vuxen. Men varje natt grät jag som ett litet barn och bad till Gud "Snälla låt mig dö"Mamma var den som kramade om mig när jag tappade gaffeln på tallriken. Syrran bara kollade på sin storasyster som grät ögonen ur sig. Pappa.. Tja?... Han gick runt i huset och grät tills åtta sen drog han. Jag minns inte om han kom tillbaks, jag tror inte det. Den natten sov jag inget, jag gick till skolan och låtsades vara glad. Men jag såg hur lärarna kollade på mig. Jag önskade att de skulle sluta tycka synd om mig! Åh, hatar när folk tycker synd om mig. I cirka fyra år förstörde han för mig, min mamma & syster. Han ringde mitt i natten, slog sönder ytterdörren, försökte ta med oss barn från skolan och dagis. En dag när mamma skulle försöka slappna av & ha roligt med sina vänner ute (Hon hade inte varit ute på länge eftersom pappa krävde att hon var hemma medan han var borta och söp eller Knullade. Eller vad han nu gjorde). Vi barn hade barnvakt av världens bästa tjej & hennes kille. Hon hann inte längre än till bankomaten innan pappa slog ner henne. Jag minns nästan inget av tiden efter det. Allt är så luddigt. Minns dock att pappa fick besöksförbud men bröt det hela tiden. Tillslut hamnade han i fängelse, jag bad till Gud att han skulle dö där & tänka på vilket helvete han skapat. Han kom ut & han hade fotboja i två månader. Jag började träffa honom två gånger i månaden, socialen var så klart med, och vi var väldigt nära på att få en relation när jag blev 12 år men sen tappade jag respekten för honom igen. Mamma hade ett nervsammanbrott och jag tröstade henne. Hon berättade om misshandeln & att han dödat min storebror/storasyster nio år innan jag föddes. Han hade slagit henne i magen så barnet dött. Sörjer barnet än, jag skulle behöva en äldre version av mig. En som förstod mig. En som älskade mig. I sexan flyttade jag även från Sundsvall till "Bonneland". Jag hade varit mobbad i skolan i Sundsvall så jag säg fram emot en ny start i livet. Problemet den här gången var; Jag blev mobbaren. Jag ångrar alla jag gjort illa men jag mådde så dåligt och ville se andra lida. Jag ville inte vara själv om att må piss. Jag lyckades tyvärr få folk att må piss. I slutändan var det jag som blev mobbad igen. Jag hade precis börjat sjuan när jag blev kraftigt underviktig & fick panik om jag inte duschade varje dag i 40 min. Vilket ledde till att mitt hår förlorade sin glans, tappade färgen & hur mycket jag än kammar det så står det åt alla håll. Inga hårvårds saker funkar, har provat allt. Killarna kallar mig fortfarande "Trollet" för mitt hår, jag har utåtstickande öron så ibland skriker de "Här kommer trollet med sina öron"Min fiende i klasen älskar det. Jävla attentionwhore. Over and out. Ska försöka sova nu. Hoppas ni kommer läsa min blogg!